Helgon och andra syndare
Vem är ett helgon? Det är ingen lätt fråga att vara på. Det tillhör Guds hemligheter och ett fullständigt svar lär vi inte få här i tiden.
När aposteln Paulus skriver brev till församlingarna som han har ett ansvar för, riktar han det till ”de heliga” som bor i Rom eller Korint eller var det nu kan vara. De heliga betyder ungefär de utvalda, de som är avskilda för att tillhöra Kristus, d.v.s. alla kristna.
Så allmänt brukar vi inte använda helgonbegreppet. Vi tänker oss mera några som på ett alldeles särskilt sätt utmärkt sig på trons vandring, som t.ex. profeter, apostlar, martyrer, jungfrur, biskopar.
Helgon och kalendrar
Redan i urkyrkan blev helgonen viktiga, inte minst martyrerna. Man ville komma ihåg den dag då de led döden för sin tro. Almanackan fylldes med årsdagar. Med tiden utfärdade påven särskilda listor över vilka helgon som han saligförklarat och helgonförklarat. Andra fick helgonstatus utan att vara förklarade som sådana och lokalt i riken och landsändar i den världsvida kyrkan blev bemärkta män och kvinnor helgonlika och hedrades som förebilder och förebedjare.
Så blev namnsdagslängden en helgonkalender. Odalmannens liv liksom kyrkans, kretsade minst lika mycket kring Peter katt, Sankt Erik, Sankt Olof, Sju Sovare och Sankta Birgitta som kring den Andra söndagen i Fastan eller den Tjugonde Söndagen efter heliga Trefaldighet.
När reformationstiden kom var det många som tyckte att helgonens helighet gått alldeles överstyr. Jungfru Maria och sankt Olof och alla de andra i deras släptåg hade blivit så viktiga att de skymde Kristus. I de radikala bildstormarnas kyrkor slängdes helgonbilderna ut.
Även här hemma i Sverige skedde en utrensning. I Växjö domkyrka lär det ha funnits tretton altaren knutna till olika helgon. De revs ner nästan allihop. Ändå var vår kyrka modest i förhållande till många andra. I Sveriges första evangeliska gudstjänstordning, skriven av Laurentius Petri, finns särskilda texter, hymner och böner införda för en lång rad helgon som enligt reformatorn bör hedras.
Från medeltiden bar kyrkan med sig en lång rad helgon som man kom ihåg och vördade. Det var inte bara de bibliska gestalterna och helgon från kontinenten som sankta Lucia, sankt Franciskus eller sankt Martin utan också några från vårt eget land. De har blandats med storheterna söder ifrån och har än idag plats i almanackan. Här finner vi Henrik, som firas den 19/1, Sigfrid som firas den 15/2, Gregorius, som firas 13/3, Valborg, som firas den 1/5, Erik, som firas den 18/5, Eskil, som firas 12/6, Botvid, som firas den 17/6, Margareta, som firas 20/7, Olof, som firas 29/7, Helena, som firas den 31/7, Lars, som firas den 10/8, Birgitta, som firas 7/10, Martin, som firas 11/11, Klemens, som firas 23/11, Katarina, som firas 25/11, Nikolaus, som firas 6/12 och Anna, som firas den 9/12. Listan kan göras mycket längre.
Lokala helgon
I mitt kalenderarbete fick jag, förutom de ”gamla vanliga”, reda på flera lokala helgon som jag inte hört talas om tidigare. Jag tänkte mig att jag skulle kunna göra en lista med landskapshelgon, ett helgon för varje landskap och med deras firningsdagar markerade. För Småland, Östergötland, Västergötland, Sörmland och Uppland var det inget problem. Där fanns det mycket att välja på. För andra landskap var det värre. För Skåne fann jag sankt Arild, för Öland sankt Elof, för Halland den heliga Huna av Slättåkra, från Dalsland sankt Nikolaus av Edleskog, från Hälsingland sankt Stenfinn, men inga av deras firningsdagar kunde jag ta reda på. För några av landskapen fann jag ingenting. Jag valde därför att avstå från ”landskapshelgon”, men jag har likväl valt att lägga in några lokalhelgon i kalendern fastän jag inte har något belägg för när de firades.
Ett svårt urval
När man skapar en helgonkalender med ett helgon för varje dag, blir listan givetvis subjektiv. Av mitt urval kommer säkerligen många att tycka att den och den skulle inte ha varit med och den och den saknas. Det är oundvikligt. I mitt urval finns t.ex. Harald Blåtand med den 1 april. Han borde räknas till syndare hellre än till helgon, kan man tycka. Men på den berömda Jellingestenen står det att det var han som kristnade danerna. De som har betytt mycket för vår kyrka och vår tro är inte alltid de som vi tänker oss.
Några stora förebilder från vår egen tid, som inte ännu finns med i något helgonregister och som kanske aldrig kommer dit, har jag också tagit med, som Martin Luther King, Oscar Romero, och Desmond Tutu. Några konstnärer, psalmförfattare och kompositörer är också med, liksom Eva Spångberg, Gunnar Rosendal och Bo Giertz. Som sagt, det kan diskuteras om de skall ha en plats i kalendern. Jag har därför inte valt att kalla min kalender för en helgonkalender utan för de som har gått före på vår gemensamma vandring mot himlen.
Min egen helgonkunskap är synnerligen begränsad. Därför har jag tagit hjälp av de som vet mer. Främst är det förstås det gamla romerska kalendariet och den reviderade upplagan Efterföljare, av Catharina Broome, utgiven på Proprius förlag 1978. Jag har också haft stor nytta av Helgonkalendern, av P Adalbert Engelhart OSB. Han var kyrkoherde i Halmstads katolska församling. Boken är utgiven bokförlaget Catholica 1995. Tryggve Lundén har i ett gediget arbete skrivit om Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare, utgivet på Artos förlag 1983. En alldeles utmärkt kalender gjordes av Göran Beijer i Svensk Pastoraltidskrift. Den hade rubriken MED DINA TROGNA I ALLA TIDER, och i nummer efter nummer 1993 kunde man lära sig om helgonen och deras liv. Den bok, som jag kanske ändå haft mest glädje av, är Kyrkokalender av Frithiof Dahlby, utgiven på Håkan Ohlssons förlag 1962. Det som utmärker hans kalender är att den inte bara har med namnen på helgonen, dag för dag, utan också en utförlig redogörelse för almanackans historia och bakgrund. I den vidare redogörelsen nedan, har jag hämtat mycket av uppgifterna från Frithiof Dahlby.
Min kalender av dem som gått före har jag illustrerat med en tecknad bild för var dag. Att finna förebilder kan vara svårt. Vad gäller personer från vår egen tid kan man hitta fotografier och från storheter från renässansen finns det porträttmålningar att inspireras av liksom av mosaiker och ikoner. De bibliska figurerna, martyrerna och helgonen från kyrkan första tid, liksom för lokala svenska helgonen, är det svårt att hitta bilder av. För dem har jag gjort mer symboliska teckningar med anspelningar på deras attribut. Jag tänker att det kan vara lättare att minnas de heliga, om man har en bild att fästa blicken på.
Från och med den 1 mars 2022 kommer jag på min hemsida
talande-bilder.se
dag för dag, att presentera min kalender av
DE SOM GÅTT FÖRE.
Tideräkningen
Tideräkningen är inte alls så statisk som man tänker sig. Vi har en solkalender. Den judiska kalendern är en månkalender. Att det är nyår just den 1 januari är inte alls självklart. Nyåret firas vid olika datum runt om på jorden. Vår kalender skapades av Julius Caesar och kejsar Augustus. Därför har de hedrats med att ge namn åt juli och augusti månader och kalendern kallas den Julianska kalendern. Den visade sig med tiden visa fel i förhållande till det astronomiska året och år 1582 reviderades den av påven Gregorius XIII och den nya kalendern uppkallades efter honom – den gregorianska kalendern. Det var i de stora omvälvningarnas tid och många protesterade och ville behålla den gamla. Så gör österns kyrkor än i dag.
Vi glömmer lätt bort att vi har tre kalendrar. Det är den vanliga kalendern, baserad på det astronomiska året, som tar sin början 1 januari. Så har vi kyrkoårskalendern. Den börjar 1 advent och är en blandning av den judiska månkalendern och den julianska solkalendern. Årets lopp regleras av påsken som infaller 1 söndagen efter 1 fullmånen efter vårdagjämningen. Därför firas söndagar och helgdagar vid olika datum år efter år allt eftersom påskens datum skiftar. Den tredje kalendern är helgonkalendern. Den är en blandning av den vanliga kalendern och kyrkoårkalendern med inlagda helgondagar – vanligtvis helgonens ”himmelska födelsedagar”. Kyrkoårets helgondagar, som Kyndelsmässodagen, Bebådelsedagen är en del av helgonåret, men i övrigt är helgonens firande en kalender för sig.
Årets månader
Det romerska året började 1 mars. Det är därför som september, oktober, november och december har med latinska räkneord fått namnen sjunde, åttonde, nionde och tionde månaden. Det var långt senare men började med att räkna årets början den 1 januari.
Därför har den kalender som jag skapat, de som gått före, tagit sin början med mars månad.
I vår svenska tradition har månaderna andra namn vid sidan av de officiella.
Mars – Vårmånad April – Gräsmånad
Maj – Lövmånad Juni – Sommarmånad
Juli – Hömånad Augusti – Skördemånad
September – Höstmånad Oktober – Slaktmånad
November – Vintermånad December – Julmånad
Januari – Torsmånad Februari – Göjemånad
I almanacksarbetet kan man lätt fastna i ett finlir som kan tyckas alldeles överflödigt när man lätt kan hitta hur och när och var år och dagar infaller och hur de ska firas. Innan de tryckta almanackornas tid fick man räkna ut det själv med hjälp av gyllental, epakter, söndagsbokstäver och djurkretsen. Hur det går till skall jag inte gå in på här. Däremot kan jag inte låta bli att säga några ord om:
Cisiojanus
Det är minnesverser på latin skrivna för att hålla reda på de viktigaste helg- och helgondagarna. De består av två hexametrar för varje månad. Varje stavelse betecknar en dag och året har följaktligen 365 stavelser. Namnet Ciciojanus kommer av januari månads minnesvers:
Cisio janus epi sibi vendicat oc feli marcel pris hen fab ag vincent et paulus nobile lumen.
I Svenskt och Runskt Calendarium tryckt i Uppsala 1525 finns det ”Cisiojanus” på svenska. För januari månads låter den så:
Jesum Barnet de omskure
Som WISE Männer skiäncker bure.
Sedan börjar Konung Knut
Hastige köra Julen ut.
Många Henrik vände om
Till sannskyllig kännedom
PÅWEL bliver hastelig
Af Gud omvänd underlig.
Nu är det färdigordat om almanackor av all de slag. Men jag hoppas att ni vill följa DE SOM GÅTT FÖRE på min hemsida från och med den 1 mars.
Johan Thelin